Hejsan alla vänner, nära och kära! 

Nu har jag varit i Bolivia i snart två månader. Rent praktiskt och studiemässigt har saker gått framåt, med med många felsteg på grund av att personal saknats (typ handledning i hur göra vattenanalyserna och använda apparaterna), utrustning saknats (typ argon som behövs för att analysera arsenik och bly), kommunikation saknats (typ fått fel info på hur göra dillutioner och utblandningar med reagenter) och skillnader i tidsuppfattning. Just tiden har varit en viktig faktor, där allt här går så fantastiskt jättelångsamt och ingen gör vad de ivrigt och glatt lovar. Det är jobbigt, men samtidigt är det skönt att allt inte går så snabbt (vad gäller det personliga och känslomässiga utbytet med människor alltså). 

I övrigt har vi sett saltöknen i Uyuni, upplevt La Paz med allt vad det innebär (gay-parader, dansprotester, Boliviansk folkmusikkonsert, osv.). Och här i slutet cyklade vi "Camino de la Muerte" jag och Sara, vilket var superfint med omgivningen men där cyklarna inte riktigt höll vad de lovade. Halvvägs ner längs denna långa gamla lerväg som slingrar sig längs bergen, när jag cyklade på en förhållandevis fin sträcka utan stora stenar, tvärstannade mitt framdäck. Sådär efteråt såg jag att det metallspännet man använder för att spänna fast däcken på många cyklar, som i detta fallet var minst en halv cm tjockt solid metall, var böjt i 90 grader och därav troligen hade kommit in i däcket eller i skivbromsen. Sjukt kasst. Och det ska såklart inte kunna hända. Men ja, jag flög som en vante åt ett håll, framdäcket åt det andra och cykeln åt det tredje (som var ett stup, lyckligtvis fastnade cykeln dock i vegetationen). Först av allt insåg jag vilken fantastisk tur jag hade som inte flög ner för stupet. Sen insåg jag vilken tur jag hade som inte brutit något heller - i alla fall inte benen, men handleden på vänster hand gjorde en smula ont. Så samtidigt som man kan vara bitter för att man tokkraschar på den enklaste delen  av vägen på grund av en bajscykel så kan man ju vara glad för att det inte blev värre. Händelsen påskyndade också en tankeprocess jag påbörjat inte så lång tid efter mitt förra blogginlägg. En tanke som började ungefär med "oj vad jag saknar Ellen", fortsatte med "vad ska jag egentligen göra i Chile?” för att avslutas med ”det är för mig just nu ett större äventyr att utveckla relationen med Ellen än denna Chile-grejjen”. Efter att fått åka till jungelsjukhus och bandagera handleden (den gjorde väldigt ont och var väldigt mycket för stor) ringde jag Ellen och pratade om hur allt var och kändes. Och vips – så var beslutet taget att jag skulle bege mig hemåt! Så ja allihopa, så kommer det bli =) Ni vet den där lilla svaga rösten från hjärtat som är så lätt att strunta i, just den tycker jag bör få lite mer kärlek och uppmärksamhet. Så det är den läxan jag lär mig nu. Och dessutom hur jag inte tvingat måste resa runt halva jorden för att göra en väldigt stor resa.

Så, i början på Augusti kommer jag hem igen och planen är att bo med Ellen i Växjö tills vidare. Till alla praktiskt lagda människor som oroar sig för sådana detaljer kan jag trösta er med att jag har en plan – att roa mig med egenföretagande i form av att arrangera vinterturer till fjällen i vår (tillsammans med Adam). Får se hur det går. Sen skriva färdigt kandidatarbetet, det vore ju trevligt. Och kanske läsa någon extra kurs på Linnéuniversitetet. Vara med Ellen.

Ja så nej vi ses snart, kram på er alla och hoppas ni har det fint =)

Den stora studien

Hejsan alla!

Mat är billigt här. Det är najs. Här ovan vad man får för sisådär 60-70 kronor i Bolivia. Mums!

Nu försvann precis allt jag skrivit (typ en A4) för jag försökte infoga en bild. Tråkigt... men jaha vi försöker igen då men tyvärr orkar jag inte vara så rolig nu...

Har nu genomfört fältstudien kring sjön Poopó i avrinningsområdet därikring, i norra delarna. Burk urk. Maten var äckligt (ris och kyckling) men poolen på hotellet var gosig (varmt vatten från geotermisk källa). Boliviansk mat är värdelös. Mycket godare hemma i hemmet (jag och Sara gjorde jordgubbstårta på midsommar - Aymariskt nyår - med choklad 100% kakao och ekologisk från Bolivia).

Studien har gått kasst hela veckan pga dålig analysutrustning, brist på folk som ska hjälpa oss, brist på vital utrustning till viss utrustning, osv. Helt fantastiskt tråkigt men vi har inte fått några som helt pålitliga resultat efter en veckas arbete och labbtid från 10 på morgonen till halv 8 på kvällen. Ska försöka igen nästa vecka.

Försöker lära mig spanska genom filmer, prata och ibland genom lärarledda studier. Det går sådär. Men framåt. Det är svårt att prata så fort och flytande som alla andra.

Jag lever och mår. Jag gillar Boliviansk kultur. Gillar sättet att se på livet.

Fick pengar från stipendiefond Swedbank Robur Humanfond, kul kul =) Vi hoppas göra en skillnad genom att samla upp historiska data och peka på generella trender vad gäller tungmetallkoncentrationer i vattnet i studerat område, som är sjukt influerad av gruvdrift. Men myndigheterna sticker huvudet i sanden vad gäller problemen detta leder till. Tråkigt.

Kram

Mañana mañana

Hej ni =)

Jo, jag lever fortfarande. Nu har jag hemmastatt mig på riktigt här i La Paz, eller snart åtminstone. Efter många om och men har vi lyckats hitta en lägenhet i Cota Cota, nära laboratoriet där vi kommer göra vattenanalyserna. 45 minuter från La Paz och cirka 10km, hmm, ja, det är mycket trafik i denna fyramillionersstad. Som saknar andra allmänna transportmedel än minibussar, allmänna "trufis" och bilar. Ska bli skönt att snart slippa pendla och snart ha ett riktigt kök som man kan använda... Har funkat okej att bo här på hostelet (ja, samma som jag skrivit om förut) men både jag och Sara saknar att kunna laga mat på riktigt och köpa matvaror att fylla kyl och frys med. Man kan ju inte riktigt bo in sig på ett hostel, när hälften av grejjerna måste bo i väskan (majoriteten av garderobshyllorna är antingen trasiga, går inte att dra ut eller är rejält skitiga). Sen hjälper det ju inte att vi bor i samma rum jag och Sara, för platsen alltså. Dock betalar man här för person, inte för rum, vilket gör att det inte blir så mycket billigare. Men lägenhet alltså, med varmvatten och skön säng och garderob! Mums!

Hursomhaver har vi denna vecka förberett för vattenprover och ska ut på torsdag i närheten av Oruro och sjön Poopó för att ta prover av vatten i åar i området. Sen ska vi analysera kat- och anjoner samt tungmetaller för att jämföra med tidigare år. Intressant, men visst önskar man att man kunde göra mer. Vår lilla studie kommer ju inte göra att myndigheterna bryr sig om att folk, djur och natur, blir sjuka av vattnet i området. Tydligen finns ingen toxikologisk studie som studerar tungmetallhalter hos boende i området, dock hävdar lantbrukare att kossorna får diarré och magsjuka av att dricka vattnet. Sen har man också påvisat halter av tungmetaller som i vissa fall ganska rejält överskrider gränsvärden uppsatta av WHO om vad som är en acceptabel halt av tungmetaller i dricksvatten innan det blir en hälsofara. Och det är väl där vi kommer in, vi kan påvisa än en gång att tungmetallerna överskrider rekommenderade halter. Dessutom kan vi påvisa en trend genom åren, genom att jämföra med tidigare års studier. Då blir troligtvis den antropologiska effekten tydligare (om trenden visar på ökade halter) då tungmetaller från jorden nog kan antas läcka ut i samma halt om inte människan påverkat. Typ genom gruvor, som finns i stor mängd i området.

Det var det om arbetssituationen. Hur mår jag? Jo, jag saknar min Ellen. Njuter också av att vara här såklart, men vill samtidigt vara där hemma med henne och vara med henne när hennes värld förändras. Här är livet... långsamt. Allt går väldigt långsamt, vilket gör att stackars stressade västernbor tvingas lugna ner sig. Inte effektivisera allting, utan tvärtom se till att inte göra allt så fort för varför skulle man göra det när man göra det långsamt? Vad ska man skynda till? Nå, jag vet inte, jag är väl helt inte såld för filosofin, men tror det är bra för mig.

Jag och Sara har varit vid Titicacasjön också i helgen nu, bodde på "Isla del Sol" som är en ganska stor ö i sjön i fråga. Väldigt vackert och väldigt stor sjö. För att komma dit tog man buss, och på slutet av denna hamnar man vid en hamn. Framme, trodde vi, och gick för att köpa båtbiljetter till Isla del sol. Men det gick ju inte, bara till "san pedro" eller något. Så ja, som dumma turister sprang vi tillbaka till bussen bara för att inse att "san pedro" var på andra sidan vattnet och att alla gått av för att ta en vanlig båt över, alltså inte sitta på bussen. Tillsammans med ett par 80-åriga tanter som hade varit för lata att ta den vanliga båten över satt så inlåst i en fet buss på en stackars liten träfärja över vattnet. Efter mycket kämpande fick jag i alla fall upp en glipa i fönstret så man eventuellt skulle kunna klämma sig ur om bussen rymde eller färjan dog. Nåja, vi överlevde det med! Så till Copacabana där vi efter en väldigt kall båttur dock med trevliga medmänniskor hamnade på ett hostel under uppbyggnad - mirador del sol. Och mira (titta) gjorde vi också på soluppgången dagen efter... där solen reste sig bland snön på vita, höga och mäktiga berg i horisonten. Fiiint... Sen gick vi till södra delen på ön, upplevandes både kraftigt hagel och blött (!) regn. Men oj vad glad man blir när solen kommer fram och värmer en till slut! Efter en härlig måltid på fisk for vi glada hemåt med båten och med bussen hem till La Paz.

Så fortsätter mitt liv här i La Paz, sakta men långsamt.

Kommen till Bolivia

Man vet att man betalar för lite för ett hostel när taxin dit kostar dubbelt så mycket som själva sängen (sängen kostade 30kr). Eller måhända att bensinen är dyr. Nåja, mitt första hostel hade ju i alla fall ljummet vatten i duschen, och det är ju inte dåligt! Trots då att det fanns stora skyltar med påbud att inte röra vatten- eller temperaturkontrollen med blöta händer, vilket i kombination med att det hängde lösa elektriska trådar överallt gjorde mig en smula skeptisk till huruvida jag skulle överleva duschningen eller ej. 

Hur som haver.

Jag gick inte in i en vägg anländandes till La Paz (på grund av höjden). Tröttheten och huvudvärken kom mer smygande varpå den långa trappan från gatan till hostelet, som för övrigt marknadsförde sig som ett partyhostel under namnet ”Bash and Crash”, framstod som min värsta fiende under den första dagen. Jobbigt att tvingas ta det lugnt. Vilket jag såklart ändå inte gjorde, utan sprang runt hela den vackra staden. La Paz ligger bland bergen och är alltså inte på något sätt platt heller, vilket såklart är jobbigt för nykomlingar med höjdsjuka men väldigt fint för den delen.  Men framförallt njöt av att titta på människor (och prata med en del av dem). Bilden jag hade i huvudet av latinamerikanska kvinnor var i alla fall delvis sann, där vissa av dem gick runt med tygbylte runt överkroppen, ofta med barn i, sandaler på fötterna och röda knästrumpor på benen, långa färgglada skolar men viktigast av allt en stor rund päronhatt högst upp på huvudet. Läckert.

Sedermera bytte jag även hostel till ett som enligt min handledare Maria var ”fult på utsidan, men fint inuti”. Nja. Lobbyn var väl okej. Men när det första hostelvärden gör när han visar rummet än att gå loss på sängen med insektsspray blir man en smula skeptisk. Att dörren saknar dörrhandtag och inte går att stänga gör ju inte saken bättre, inte heller att taket vid dörren till badrummet var totalt söndermöglat och badrummet i sig (även de andra två) saknade både toalettpapper och vatten varmare än skitkallt (enligt hostelvärden ”jättevarmt, jättevarmt!). Nåja, ska nog byta till ett annat rum där man åtminstone inte måste stå ut med att höra på partymusik från nedervåningen hela natten (tänkte att det skulle gå att stänga fönstret för att stänga ute ljudet, men upptäckte att fönstret bestod av hälften tejp, hälften luft). På morgonen kan man i alla fall laga frukost i köket… hmm… nej, det ska man nog inte göra…

Med allt detta sagt är det ju precis så det ska vara, och jag hoppas tonen av ironi i min röst kommer fram. Det är faktiskt på många sätt lättande att inte alla ställen på denna jord är helt perfekta och svenska. Det visar väl dels att det finns en mångfald kvar på vår jord, men också kanske till viss del att materiella omständigheter på många håll prioriteras lägre än de gör västvärlden (vilket är jätteskönt!). Såklart finns det en skillnad i att ex. Bolivia är ett väldigt fattigt land, men trots detta tycker jag ändå märka ett tydligt samband att andra värden prioriteras. Att folket pratar med en på gatan, kan ju vara ett exempel på detta. Har mött och tjatat med många fina och hjälpsamma människor här i La Paz, varpå jag inser att mitt största problem med spanskan inte är att prata (det flyter på, även om det är lite knaggligt) utan faktiskt att förstå vad folk säger. Folk har en annorlunda dialekt från skolspanskan men framförallt pratar de subersnabbt – som kontrast till hur superlångsamt de strosar omkring i staden (vilket i och för sig kan bero på att de är korta som pygméer). Men det är charmigt på sitt sätt att kunna gå runt i städer där inte allt fungerar på samma sätt som hemma, att vårt sätt att göra saker på inte alltid måste vara det bästa. Och här, till skillnad från typ Indien, hoppar inte folk på en på gatan men är ändå trevliga. Lagom extroverta alltså.

Det är skönt.