Man vet att man betalar för lite för ett hostel när taxin
dit kostar dubbelt så mycket som själva sängen (sängen kostade 30kr). Eller
måhända att bensinen är dyr. Nåja, mitt första hostel hade ju i alla fall
ljummet vatten i duschen, och det är ju inte dåligt! Trots då att det fanns
stora skyltar med påbud att inte röra vatten- eller temperaturkontrollen med
blöta händer, vilket i kombination med att det hängde lösa elektriska trådar
överallt gjorde mig en smula skeptisk till huruvida jag skulle överleva
duschningen eller ej.
Hur som haver.
Jag gick inte in i en vägg anländandes till La Paz (på grund
av höjden). Tröttheten och huvudvärken kom mer smygande varpå den långa trappan
från gatan till hostelet, som för övrigt marknadsförde sig som ett partyhostel
under namnet ”Bash and Crash”, framstod som min värsta fiende under den första
dagen. Jobbigt att tvingas ta det lugnt. Vilket jag såklart ändå inte gjorde,
utan sprang runt hela den vackra staden. La Paz ligger bland bergen och är
alltså inte på något sätt platt heller, vilket såklart är jobbigt för
nykomlingar med höjdsjuka men väldigt fint för den delen. Men framförallt njöt av att titta på
människor (och prata med en del av dem). Bilden jag hade i huvudet av
latinamerikanska kvinnor var i alla fall delvis sann, där vissa av dem gick
runt med tygbylte runt överkroppen, ofta med barn i, sandaler på fötterna och
röda knästrumpor på benen, långa färgglada skolar men viktigast av allt en stor
rund päronhatt högst upp på huvudet. Läckert.
Sedermera bytte jag även hostel till ett som enligt min
handledare Maria var ”fult på utsidan, men fint inuti”. Nja. Lobbyn var väl
okej. Men när det första hostelvärden gör när han visar rummet än att gå loss
på sängen med insektsspray blir man en smula skeptisk. Att dörren saknar
dörrhandtag och inte går att stänga gör ju inte saken bättre, inte heller att
taket vid dörren till badrummet var totalt söndermöglat och badrummet i sig
(även de andra två) saknade både toalettpapper och vatten varmare än skitkallt
(enligt hostelvärden ”jättevarmt, jättevarmt!). Nåja, ska nog byta till ett
annat rum där man åtminstone inte måste stå ut med att höra på partymusik från
nedervåningen hela natten (tänkte att det skulle gå att stänga fönstret för att
stänga ute ljudet, men upptäckte att fönstret bestod av hälften tejp, hälften
luft). På morgonen kan man i alla fall laga frukost i köket… hmm… nej, det ska
man nog inte göra…
Med allt detta sagt är det ju precis så det ska vara, och
jag hoppas tonen av ironi i min röst kommer fram. Det är faktiskt på många sätt
lättande att inte alla ställen på denna jord är helt perfekta och svenska. Det
visar väl dels att det finns en mångfald kvar på vår jord, men också kanske
till viss del att materiella omständigheter på många håll prioriteras lägre än
de gör västvärlden (vilket är jätteskönt!). Såklart finns det en skillnad i att
ex. Bolivia är ett väldigt fattigt land, men trots detta tycker jag ändå märka
ett tydligt samband att andra värden prioriteras. Att folket pratar med en på
gatan, kan ju vara ett exempel på detta. Har mött och tjatat med många fina och
hjälpsamma människor här i La Paz, varpå jag inser att mitt största problem med
spanskan inte är att prata (det flyter på, även om det är lite knaggligt) utan
faktiskt att förstå vad folk säger. Folk har en annorlunda dialekt från
skolspanskan men framförallt pratar de subersnabbt – som kontrast till hur
superlångsamt de strosar omkring i staden (vilket i och för sig kan bero på att
de är korta som pygméer). Men det är charmigt på sitt sätt att kunna gå runt i
städer där inte allt fungerar på samma sätt som hemma, att vårt sätt att göra
saker på inte alltid måste vara det bästa. Och här, till skillnad från typ
Indien, hoppar inte folk på en på gatan men är ändå trevliga. Lagom extroverta
alltså.
Det är skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar