Mañana mañana

Hej ni =)

Jo, jag lever fortfarande. Nu har jag hemmastatt mig på riktigt här i La Paz, eller snart åtminstone. Efter många om och men har vi lyckats hitta en lägenhet i Cota Cota, nära laboratoriet där vi kommer göra vattenanalyserna. 45 minuter från La Paz och cirka 10km, hmm, ja, det är mycket trafik i denna fyramillionersstad. Som saknar andra allmänna transportmedel än minibussar, allmänna "trufis" och bilar. Ska bli skönt att snart slippa pendla och snart ha ett riktigt kök som man kan använda... Har funkat okej att bo här på hostelet (ja, samma som jag skrivit om förut) men både jag och Sara saknar att kunna laga mat på riktigt och köpa matvaror att fylla kyl och frys med. Man kan ju inte riktigt bo in sig på ett hostel, när hälften av grejjerna måste bo i väskan (majoriteten av garderobshyllorna är antingen trasiga, går inte att dra ut eller är rejält skitiga). Sen hjälper det ju inte att vi bor i samma rum jag och Sara, för platsen alltså. Dock betalar man här för person, inte för rum, vilket gör att det inte blir så mycket billigare. Men lägenhet alltså, med varmvatten och skön säng och garderob! Mums!

Hursomhaver har vi denna vecka förberett för vattenprover och ska ut på torsdag i närheten av Oruro och sjön Poopó för att ta prover av vatten i åar i området. Sen ska vi analysera kat- och anjoner samt tungmetaller för att jämföra med tidigare år. Intressant, men visst önskar man att man kunde göra mer. Vår lilla studie kommer ju inte göra att myndigheterna bryr sig om att folk, djur och natur, blir sjuka av vattnet i området. Tydligen finns ingen toxikologisk studie som studerar tungmetallhalter hos boende i området, dock hävdar lantbrukare att kossorna får diarré och magsjuka av att dricka vattnet. Sen har man också påvisat halter av tungmetaller som i vissa fall ganska rejält överskrider gränsvärden uppsatta av WHO om vad som är en acceptabel halt av tungmetaller i dricksvatten innan det blir en hälsofara. Och det är väl där vi kommer in, vi kan påvisa än en gång att tungmetallerna överskrider rekommenderade halter. Dessutom kan vi påvisa en trend genom åren, genom att jämföra med tidigare års studier. Då blir troligtvis den antropologiska effekten tydligare (om trenden visar på ökade halter) då tungmetaller från jorden nog kan antas läcka ut i samma halt om inte människan påverkat. Typ genom gruvor, som finns i stor mängd i området.

Det var det om arbetssituationen. Hur mår jag? Jo, jag saknar min Ellen. Njuter också av att vara här såklart, men vill samtidigt vara där hemma med henne och vara med henne när hennes värld förändras. Här är livet... långsamt. Allt går väldigt långsamt, vilket gör att stackars stressade västernbor tvingas lugna ner sig. Inte effektivisera allting, utan tvärtom se till att inte göra allt så fort för varför skulle man göra det när man göra det långsamt? Vad ska man skynda till? Nå, jag vet inte, jag är väl helt inte såld för filosofin, men tror det är bra för mig.

Jag och Sara har varit vid Titicacasjön också i helgen nu, bodde på "Isla del Sol" som är en ganska stor ö i sjön i fråga. Väldigt vackert och väldigt stor sjö. För att komma dit tog man buss, och på slutet av denna hamnar man vid en hamn. Framme, trodde vi, och gick för att köpa båtbiljetter till Isla del sol. Men det gick ju inte, bara till "san pedro" eller något. Så ja, som dumma turister sprang vi tillbaka till bussen bara för att inse att "san pedro" var på andra sidan vattnet och att alla gått av för att ta en vanlig båt över, alltså inte sitta på bussen. Tillsammans med ett par 80-åriga tanter som hade varit för lata att ta den vanliga båten över satt så inlåst i en fet buss på en stackars liten träfärja över vattnet. Efter mycket kämpande fick jag i alla fall upp en glipa i fönstret så man eventuellt skulle kunna klämma sig ur om bussen rymde eller färjan dog. Nåja, vi överlevde det med! Så till Copacabana där vi efter en väldigt kall båttur dock med trevliga medmänniskor hamnade på ett hostel under uppbyggnad - mirador del sol. Och mira (titta) gjorde vi också på soluppgången dagen efter... där solen reste sig bland snön på vita, höga och mäktiga berg i horisonten. Fiiint... Sen gick vi till södra delen på ön, upplevandes både kraftigt hagel och blött (!) regn. Men oj vad glad man blir när solen kommer fram och värmer en till slut! Efter en härlig måltid på fisk for vi glada hemåt med båten och med bussen hem till La Paz.

Så fortsätter mitt liv här i La Paz, sakta men långsamt.