Hejsan alla vänner, nära och kära! 

Nu har jag varit i Bolivia i snart två månader. Rent praktiskt och studiemässigt har saker gått framåt, med med många felsteg på grund av att personal saknats (typ handledning i hur göra vattenanalyserna och använda apparaterna), utrustning saknats (typ argon som behövs för att analysera arsenik och bly), kommunikation saknats (typ fått fel info på hur göra dillutioner och utblandningar med reagenter) och skillnader i tidsuppfattning. Just tiden har varit en viktig faktor, där allt här går så fantastiskt jättelångsamt och ingen gör vad de ivrigt och glatt lovar. Det är jobbigt, men samtidigt är det skönt att allt inte går så snabbt (vad gäller det personliga och känslomässiga utbytet med människor alltså). 

I övrigt har vi sett saltöknen i Uyuni, upplevt La Paz med allt vad det innebär (gay-parader, dansprotester, Boliviansk folkmusikkonsert, osv.). Och här i slutet cyklade vi "Camino de la Muerte" jag och Sara, vilket var superfint med omgivningen men där cyklarna inte riktigt höll vad de lovade. Halvvägs ner längs denna långa gamla lerväg som slingrar sig längs bergen, när jag cyklade på en förhållandevis fin sträcka utan stora stenar, tvärstannade mitt framdäck. Sådär efteråt såg jag att det metallspännet man använder för att spänna fast däcken på många cyklar, som i detta fallet var minst en halv cm tjockt solid metall, var böjt i 90 grader och därav troligen hade kommit in i däcket eller i skivbromsen. Sjukt kasst. Och det ska såklart inte kunna hända. Men ja, jag flög som en vante åt ett håll, framdäcket åt det andra och cykeln åt det tredje (som var ett stup, lyckligtvis fastnade cykeln dock i vegetationen). Först av allt insåg jag vilken fantastisk tur jag hade som inte flög ner för stupet. Sen insåg jag vilken tur jag hade som inte brutit något heller - i alla fall inte benen, men handleden på vänster hand gjorde en smula ont. Så samtidigt som man kan vara bitter för att man tokkraschar på den enklaste delen  av vägen på grund av en bajscykel så kan man ju vara glad för att det inte blev värre. Händelsen påskyndade också en tankeprocess jag påbörjat inte så lång tid efter mitt förra blogginlägg. En tanke som började ungefär med "oj vad jag saknar Ellen", fortsatte med "vad ska jag egentligen göra i Chile?” för att avslutas med ”det är för mig just nu ett större äventyr att utveckla relationen med Ellen än denna Chile-grejjen”. Efter att fått åka till jungelsjukhus och bandagera handleden (den gjorde väldigt ont och var väldigt mycket för stor) ringde jag Ellen och pratade om hur allt var och kändes. Och vips – så var beslutet taget att jag skulle bege mig hemåt! Så ja allihopa, så kommer det bli =) Ni vet den där lilla svaga rösten från hjärtat som är så lätt att strunta i, just den tycker jag bör få lite mer kärlek och uppmärksamhet. Så det är den läxan jag lär mig nu. Och dessutom hur jag inte tvingat måste resa runt halva jorden för att göra en väldigt stor resa.

Så, i början på Augusti kommer jag hem igen och planen är att bo med Ellen i Växjö tills vidare. Till alla praktiskt lagda människor som oroar sig för sådana detaljer kan jag trösta er med att jag har en plan – att roa mig med egenföretagande i form av att arrangera vinterturer till fjällen i vår (tillsammans med Adam). Får se hur det går. Sen skriva färdigt kandidatarbetet, det vore ju trevligt. Och kanske läsa någon extra kurs på Linnéuniversitetet. Vara med Ellen.

Ja så nej vi ses snart, kram på er alla och hoppas ni har det fint =)